måndag 27 juni 2011

Ensam i sommarnatten


Ja, så sitter man här i sommarnatten i vårt fina nybyggda uterum alldeles ensam. Min älskade make är i Stockholm på jobb och jag är hemma och väntar in bonussonen som ska fortsätta att sätta plant nu efter midsommarhelgen.

Saknar min man samtidigt som jag är väldigt avundsjuk på hans jobbresor. I vår tid innan vi skaffade oss "vuxenpoäng" genom att flytta ut på landet så reste vi bägge mycket och ofta i våra arbeten. Även om tiden med våra barn är underbar börjar jag känna mig lite muppig att inte komma iväg så ofta från byn där vi bor och jag saknar turnélivet. Efter fyra års turnerande med Melodifestivalen känns det liksom lite tomt även om jag inser att vi inte kunnat överleva här med oss bägge på resande fot. Vi har haft en hel del problem med sonens skolgång som tar stor kraft ifrån oss bägge.

Det enda man vill är ju att ge ens barn så stora möjligheter som det överhuvudtaget kan finnas. Som vi brukar säga till vår son (som nu gått 3, 4 och 5:an här) är att lärarna får sin lön ändå och de jobbar kvar, men om inte han ställer sig över allt tjafs är det han som får problem i framtiden.

Livet är inte rättvist!

Är det den bästa information man kan ge efter sig till sina barn? Livet är inte rättvist! Jo, visserligen har vi det bra och absolut bättre än ensamstående mödrar, men skolan är idag en utslagspunkt och har du inte alla betyg "hemma" så får du problem i framtiden. På min tid var det lättare. Jag fick ett kanonjobb på min personlighet - men imorgon finns det 200 med samma personligheter och då är det tyvärr skolbetygen som är den första gallringen.

Livet är inte rättvist......

Men det är underbart med rätt make och underbara barn. Och trots att jag valt att lämna karriärstegen är jag lyckligt lottad med både make och barn som jag skulle kunna göra allt för... tja.. jag skulle nog vägra att bära huvudduk.. men annars :-)

Och till min make om han nu mot förmodan skulle läsa detta; Jag älskar dig!

Så söt och ändå så sur på sin storebror


Min underbara dotter är väluppfostrad, hjälpsam och nyfiken. Allt går jättebra tills hon ställer upp på att "leka med sin storebror" fyra år äldre än henne. Det GÅR bara inte. Det slutar ALLTID på samma sätt. Sonen skrattar och hon gråter. Alltid missförstådd, alltid sårad och alltid arg..

Men det svåra i allt är att jag kan ju inte förbjuda dem att leka.. eller?!?

Min älskade make och jag i Tunisien augusti 2010

Mina funderingar så här i sommarkvällen

Barnen - mina två egna (uttagna cirka två veckor innan jag gått full tid) hoppar och diskuterar högljutt på den nyinköpta studsmattan. Sonen snart 12 år och flickan snart 8 år är sams - ibland - men mest inte... Är det alltid så att det ska tjafsas? Tjafsade jag med min storebror (tre år äldre än jag)? Minns inte.. Är det minnet som sviker eller är det ett medvetet val att välja bort vad man vill komma ihåg? Ingen aning! Jag är 43 år, snart (nåja i augusti) 44 år. En hederlig gammal 67:a som blir ohyggligt trött på tjafs....

Tror absolut inte att det var bättre förr, men var vi tystare??